0
0
En Kajakfiskares Äventyr i Dalarna
Det var sommaren 2023, och äventyret låg framför oss som en lockande skattkista. Magnus Bozell, den passionerade arrangören, hade satt upp ett spektakulärt evenemang: Mountain Madness & Liska i Dalarna. Det var en tävling som skulle testa våra gränser, locka fram vårt äventyrslystna sinne och låta oss uppleva naturens underverk på ett unikt sätt.
Vi befann oss i Särna-området, omgivet av skogklädda berg och spegelblanka sjöar. Kajakfiskare från när och fjärran hade samlats för att delta i denna utmaning.
Vårt mål? Att fånga fem olika fiskarter: Gädda, Abborre, Röding, Öring och Harr. Allt skulle ske i par, och tävlingen skulle pågå i hela 48 timmar.
Jag, tillsammans med min partner Tobbe Svensson, hade teamat upp för att utforska dessa vatten. Vi var nyfikna och ivriga, redo att möta det okända. Varken Tobbe eller jag hade tidigare fiskat i detta område, och vi skulle göra det utan hjälp av ekolod. Det var som att kasta oss ut i det okända, med beten och spön som våra enda följeslagare.
Vi hade två alternativ för vår bas: antingen campa på den lokala campingen i Särna eller tälta ute i det vilda. Vi valde det senare och lastade våra NATIVE Titan 12-kajaker med allt vi behövde. Tält, sovsäckar, liggunderlag – allt fick plats i våra rymliga kajaker.
För att hålla oss hydrerade använde vi Lifesavers vattenrenare. Det var ett smart drag, så vi slapp bära med oss stora mängder vatten. Maten var en annan utmaning.
Jag hade testat 24meals, och även om de inte var gourmet, var de helt ok. För att göra det ännu enklare använde vi uppvärmningspåsar – ett snabbt sätt att få maten att koka med hjälp av sjövatten. Frukosten skulle bestå av havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk, ackompanjerad av ett rykande hett kok-kaffe. Tobbe, den mer mat- och sovintresserade av oss, skulle säkerligen fiska mer än mig.
Efter kaptensmötet klockan 09:00 var det dags att ge sig ut på vattnet. Vi parkerade våra bilar vid ett vattensystem, sjösatte våra kajaker och började fiska. Min första mål var att fånga en gädda över 100 cm. Sedan skulle jag övergå till abborre. Tobbe hade siktet inställt på Röding, Öring och Harr.
Vi hade rekat området på digitala kartor och hittat vad vi trodde var det perfekta vattnet för Röding. En grusväg ledde oss dit, och när Tobbe bromsade in, visste vi att vi var på rätt ställe.
”Det är nog här vi ska ner”, sa han, och vi klev ut ur bilarna med förväntan i blicken.
Tobbe, min trogne fiskekamrat, skrattade åt min förvånade min när han pekade nerför den smala stigen som slingrade sig ner mot vattnet.
“Kajakfiske,” sa han med ett leende. “Det är här vi ska börja vår resa.”
Stigen var brant och kantad av rötter som utmanade våra balanssinne. Men vi tog oss ner, steg för steg, och när vi nådde sjöns kant öppnade sig en värld av möjligheter. Vattnet låg där framför oss, omringat av grönskande skog och tystnad.
Vi kastade våra linor, lockade av små elritsor som simmade runt kajakerna. Första kastet och en abborre nappade direkt. Det var ett lovande tecken. Vi fiskade vidare, hoppades på den där stora fångsten. Men det var något annat som fångade vår uppmärksamhet – vakringarna och plasken vid ytan. Vad var det som lurade där nere? Öring? Röding? Abborre?
Vi saknade den där magiska förmågan som flugfiskare har – att på en sekund artbestämma alla flygfän och välja rätt fluga. Vi anpassade vårt fiske, men Rödingarna höll sig undan. Abborrfisket var bra, och Tobbe drog upp den längsta abborren, hela 39 centimeter. Vi slog läger vid strandkanten, tog ett svalkande bad i det varma vattnet och somnade med fiskedrömmar.
Dag två började tidigt. Tobbe var redan ute när jag vaknade. Han hade kört på sedan klockan fyra på morgonen. Vi bestämde oss för att lämna Rödingen bakom oss och satsa på stor gädda istället. Men när jag backade ut min kajak hände det som inte fick hända – rodervajern gick av. Native kajakernas svaga punkt, och nu var det åtta år sedan sist. Vi lastade om, hjälpte andra fiskare med verktyg och begav oss mot den norska gränsen, men först förbi campen och laga rodret.
Vårt nya fiskevatten osade av fisk. En sträcka med svagt strömmande vatten, där både harr och öring borde finnas. Vi kastade, drog upp små gäddor, men längtade efter de stora. Utanför området med strömmande vatten öppnade sjön upp sig och där tänkte jag att mina feta gäddor stod och väntade på mina beten.
Gäddfisket var i full gång, och vi hade hört rykten om en 85 centimeter lång gädda som nyligen fångats. Men vi visste att för att vara med i toppen krävdes något större – en 100 centimeter plus-gädda. Vi kastade våra beten, och gäddorna svarade. De små rackarna, knappt 25 centimeter långa, bet snabbt på våra krokar. Jag bytte beten, justerade storleken för att sålla bort de små, men ändå öste vi upp gäddor mellan 30 och 65 centimeter. Totalt fångade vi 60–70 gäddor den dagen, och jag använde mina tandläkarkunskaper fler gånger än någonsin – gäddorna slukade betena som om de var godis.
Kvällen närmade sig, och skymningen svepte över vattnet. Hoppet började svikta, och vi tappade idéer om hur vi skulle lura upp de stora gäddorna, kanske till och med harr och öringen. Men vi gav inte upp. När natten föll, lastade vi våra kajaker och styrde mot ett nytt vatten. Regnet föll lätt, och motivationen var på väg att svikta. Men vi tog beslutet att återvända till vår camp. Ögonen kämpade för att hålla sig öppna under den 50 minuter långa resan tillbaka. Vi konstaterade att älgarna var i överflöd.
Dag tre bröt an, och vi vaknade i våra sängar. Tobbe, min kamrat, väckte mig med orden: ”Kom igen, nu drar vi!” Klockan var sex på morgonen, och jag letade efter ett vapen för att skrämma Tobbe. Inget fanns till hands, och mina otrevliga kommentarer gick obemärkta förbi honom. Vi bestämde oss för att utforska fiskodlingen, där ryktet sa att stora gäddor lurade. Solen sken, vattnet låg spegelblankt, och vi satt i våra kajaker, väntande. Men älven var tyst, livlös. Runt klockan nio gav jag upp, och Tobbe gjorde detsamma. Målgången närmade sig.
Vår plan hade misslyckats, men vi hade ändå haft ett fantastiskt mängdfiske. Naturen runt oss var hisnande, och vädret skiftade som en berg-och-dalbana. En front närmade sig när vi fiskade nära Norge, och på tio sekunder vräkte regnet ner och vinden tog i. Vi träffade likasinnade själar, och trots att jag och Tobbe var mest ute i naturen, kände vi gemenskapen.
Magnus Bozell hade arrangerat ett otroligt event, och vi var bara tre lag som ställde upp. Nästa år hoppades vi på fler deltagare.
Efter Mountain Madness fortsatte äventyret med Liska Kayak Open, där föreläsningar, fiskeutställare och flugfiskekurser väntade.
Tack till Niklas på fiskecampen, som visste vad service innebar.
